Zoleon

Sitter på min säng och skriver, då jag ju har en portabel dator som jag kan ta med mig anywhere I want och det var faktiskt ganska skönt att sitta mjukt (tro det eller ej!). Jag har en liten sak på hjärtat, nämligen det här med reklam.
Jag vet inte om jag tittar alldeles för mycket på TV eller om jag bara är extra uppmärksam, men av alla de otaliga töntiga reklamer som går nu, är det framför allt två som jag lagt märke till. I'm on to them helt enkelt.

Den första är Lindtreklamen, ni vet den med äldre män med milda, nöjda leenden och vita kockmössor som luktar på/bryter sönder en bit av Lindts allra finaste mörka choklad av bästa kvalitet (dock blir jag inte särskilt impad av Lindts reklam, då alla vet att det är Marabou Premiums Dark Pistachio som är och förblir den godaste mörka chokladen...men iallafall. Försöka går ju).
Iallafall; den blide chokladkocken (?) står där och håller upp chokladkakan, gärna flankerad av en imponerad konditorkollega som även han kastar uppskattande blickar mot chokladen, för att detta är en bit av finaste kvalitetschoklad kan väl alla se. Men så kommer vi till det där med kakaohalten, för Lindts choklad innehåller ju som bekant alltid minst 70 % choklad, vilket speakern (som för övrigt verkar vara samma som i Riesen- och Werters Originalreklamerna) så korrekt konstaterar. "Men hur ska vi få tittarna att verkligen inse att det som sägs är sant?" verkar PR-yuppisarna ha tänkt. "Vi behöver något som verkligen illustrerar sanningen på ett sätt som tittarna kan ta till sig". Resultatet blir att vi ser den nöjde kocken lägga chokladkakan på en våg, varpå pilen sakta rör sig från 60 %...65%...för att till sist stanna på (just det!) 70%. Den hårt arbetande Lindtkocken skrockar lite för sig själv. Han är nöjd.

Den andra reklamen jag inte orkar med är L'Oréal Men Experts reklam med Matthew Fox. Jag dömer honom inte för hans medverkan i reklamen, vi kan alla känna oss lite före-detta och i behov av lättförtjänta pengar ibland. Reklamen som sådan är som L'Oréals reklamer är mest fast med en lite tuffare attityd, eftersom den ju är riktad till män sådär härligt stereotypiskt med bilder på Matthew där han joggar i New York med en sån där fängelsemössa på huvudet ("I take care of myself") och en inblick i hans hårda vardag on the set ("I never allow myself to look tired") osv. osv. Inget uppseendeväckande såhär långt, men så kommer vi till Hudens fem trötthetstecken, vilka L'Oréal givetvis råder bot på. De första fyra är något i stil med rynkor, slapphet, torrhet och livlöshet (ganska självklara saker med andra ord), och sist men inte minst kommer den bästa, nämligen: Trött hud.
Way to go, advertisers. Jag ser framför mig hur L'Oréals PR-konsulter sitter med pannan i djupa veck vid förmiddagsmötet och funderar så att moccacinon blir kall; "Vi har bara fyra trötthetstecken, men vi behöver fem. Fem är en bra siffra, den inger förtroende. Fyra ter sig hafsigt och lite påvert, men fem - där har vi en siffra som inger trovärdighet och pondus! Med fem trötthetstecken kan ingenting gå fel!" Sen var det någon, förslagsvis en praoelev och/eller mindre begåvad kollega som kom med idén att återanvända exakt samma fras som i rubriken och helt skamlöst använda detta som det sista trötthetstecknet. Sagt och gjort, det är ju ändå ingen som märker det när texten är förgrund till Matthew Fox, han spelade ju snyggCharlie i Party of Five, sånt ger cred och trovärdighet. Girls wanna do him and guys wanna be him, och det är ju ändå ingen som läser vad reklamen lovar när man kan leva på sitt kända produktnamn i tid och evighet Amen. "Äh, what the heck, vi slänger på några tusingar till i gage bara för att han är så förbannat snygg...även i joggingmössa".

      


Ack. Detta blev alltför långt, känner jag...men jag var helt enkelt tvungen att ventilera lite åsikter och det är ju det alla coola människor har sina bloggar till...har jag hört. Dagens föreläsning var inställd, så nu har jag helg. Den ska firas med StepMuskel kl 12, ICA Maxibesök och sist men inte minst; Pizza på Ängen, Umeås godaste pizzaställe ALLA kategorier. Jag har sett fram emot det hela veckan, och jag överdriver inte.
Nu dags för mackor och spenatsoppa så jag orkar svettas rejält.
Toodles!