Zoleon

När jag cyklade längs parkeringen på vägen hem fick jag plötsligt syn på en svarthårig kille iklädd endast övertröja ("endast" i bemärkelsen "utan jacka", inte bokstavligt talat nej...) som satt i gräset på kullen där klotgrillen stod i ett halvår. Med sig hade han en gitarr som han stödde mot ena benet sådär prettotrubaduraktigt och jag hann tom få ett kort smakprov på lite strängknäpp när jag passerade. Till saken hör att det är sisådär knappa 5 plusgrader ute och inte direkt rätt väderlag att sitta utan jacka på en blöt gräsplätt vid en parkering och spela gitarr. Mysko. Men vad gör man inte för konsten...eller brudarna?

Han är bergis en sån där kille som finns på varje estetlinje; killen utan riktig talang men som så gärna vill och på något mystiskt och irriterande sätt alltid råkar ha sin gitarr med sig där han sitter i uppehållsrummet/korridoren/matsalen/på efterfesten och sjunger (gärna halvfalskt och gärna egna låtar), ivrigt fiskandes efter komplimanger som aldrig kommer. Enligt mina erfarenheter brukar han ha tunt hår och lång lugg också, men detta är absolut inget måste. Jag vet att man bör älska och inte hata, men jag kan inte låta bli att störa mig på sådana människor, som även har en tendens att söka till Idol och bli chockerade när juryn sätter ord på omgivningens spontana reaktioner och skickar hem dem igen.

Ah, nu känns det bättre. Snart Funk men först macka. Taah!



Googlade "trubadur" och fick upp den här underbara bilden, (luggen not included).

Det mysiga med regn och rusk är att man kan sitta inne och göra ingenting med gott samvete. Det dåliga är att man blir totalt genomblöt och nedkyld om man får för sig att till exempel gå runt Nydalasjön en söndagförmiddag med sin gode vän Viktor. Som tur är finns te och mackor, Tomas och Vem Vet Mest?-repriser på SVT2 när man kommer hem. Om man har tur, alltså.

Eftersom jag var mer produktiv än en Duracelkanin on speed igår, har jag en heeeelt ledig söndag idag = underbart skönt. Jag passade nämligen på att städa samtidigt som vi tvättade igår, satte en bulldeg och stack sedan ut och sprang min vanliga Kinabrorunda. Efter en (välbehövlig) dusch lagade vi tacos med sojaproteinstjosan istället för köttfärs vilket blev supergott iallafall, samt stoppade in bullarna i ugnen. Dock blev kanelbullarna något brända då jag överskattade ugnstiden lite, men helt klart ätbara och vaniljbullarna blev mer lyckade vilket innebar bullfest, bullfest hela dan till South Parkfilmen som turligt nog gick på TV. En bra dag med andra ord.

Idag har jag i princip bara varit på promenad och suttit vid datorn, spelade just en match Betapet mot Viktor vilken han förlorade. Fattas bara annat eftersom det var hans första gång, men iallafall. Snart dags att laga middag, kan dock inte bestämma om vi ska laga Flygande Jakob (ett fett avslut på en fet helg) eller Kyckling Korma (då jag iallafall kan äta lite efterätt med gott samvete). Tiden får utvisa, helt enkelt.

Precis innan avslut kom jag på att jag ju glömt meddela den kanske viktigaste nyheten av dem alla: JAG FICK PRAKTIKPLATSEN I LUND, vilket innebär att jag kommer att befinna mig på hemmaplan i princip hela november. Booyaah! :D

Nej, nu dags för middag vad det än blir. Tjingeling!


Ungefär såhär såg det ut när jag och Viktor var ute och gick, minus regn då.

Sitter på min säng och skriver, då jag ju har en portabel dator som jag kan ta med mig anywhere I want och det var faktiskt ganska skönt att sitta mjukt (tro det eller ej!). Jag har en liten sak på hjärtat, nämligen det här med reklam.
Jag vet inte om jag tittar alldeles för mycket på TV eller om jag bara är extra uppmärksam, men av alla de otaliga töntiga reklamer som går nu, är det framför allt två som jag lagt märke till. I'm on to them helt enkelt.

Den första är Lindtreklamen, ni vet den med äldre män med milda, nöjda leenden och vita kockmössor som luktar på/bryter sönder en bit av Lindts allra finaste mörka choklad av bästa kvalitet (dock blir jag inte särskilt impad av Lindts reklam, då alla vet att det är Marabou Premiums Dark Pistachio som är och förblir den godaste mörka chokladen...men iallafall. Försöka går ju).
Iallafall; den blide chokladkocken (?) står där och håller upp chokladkakan, gärna flankerad av en imponerad konditorkollega som även han kastar uppskattande blickar mot chokladen, för att detta är en bit av finaste kvalitetschoklad kan väl alla se. Men så kommer vi till det där med kakaohalten, för Lindts choklad innehåller ju som bekant alltid minst 70 % choklad, vilket speakern (som för övrigt verkar vara samma som i Riesen- och Werters Originalreklamerna) så korrekt konstaterar. "Men hur ska vi få tittarna att verkligen inse att det som sägs är sant?" verkar PR-yuppisarna ha tänkt. "Vi behöver något som verkligen illustrerar sanningen på ett sätt som tittarna kan ta till sig". Resultatet blir att vi ser den nöjde kocken lägga chokladkakan på en våg, varpå pilen sakta rör sig från 60 %...65%...för att till sist stanna på (just det!) 70%. Den hårt arbetande Lindtkocken skrockar lite för sig själv. Han är nöjd.

Den andra reklamen jag inte orkar med är L'Oréal Men Experts reklam med Matthew Fox. Jag dömer honom inte för hans medverkan i reklamen, vi kan alla känna oss lite före-detta och i behov av lättförtjänta pengar ibland. Reklamen som sådan är som L'Oréals reklamer är mest fast med en lite tuffare attityd, eftersom den ju är riktad till män sådär härligt stereotypiskt med bilder på Matthew där han joggar i New York med en sån där fängelsemössa på huvudet ("I take care of myself") och en inblick i hans hårda vardag on the set ("I never allow myself to look tired") osv. osv. Inget uppseendeväckande såhär långt, men så kommer vi till Hudens fem trötthetstecken, vilka L'Oréal givetvis råder bot på. De första fyra är något i stil med rynkor, slapphet, torrhet och livlöshet (ganska självklara saker med andra ord), och sist men inte minst kommer den bästa, nämligen: Trött hud.
Way to go, advertisers. Jag ser framför mig hur L'Oréals PR-konsulter sitter med pannan i djupa veck vid förmiddagsmötet och funderar så att moccacinon blir kall; "Vi har bara fyra trötthetstecken, men vi behöver fem. Fem är en bra siffra, den inger förtroende. Fyra ter sig hafsigt och lite påvert, men fem - där har vi en siffra som inger trovärdighet och pondus! Med fem trötthetstecken kan ingenting gå fel!" Sen var det någon, förslagsvis en praoelev och/eller mindre begåvad kollega som kom med idén att återanvända exakt samma fras som i rubriken och helt skamlöst använda detta som det sista trötthetstecknet. Sagt och gjort, det är ju ändå ingen som märker det när texten är förgrund till Matthew Fox, han spelade ju snyggCharlie i Party of Five, sånt ger cred och trovärdighet. Girls wanna do him and guys wanna be him, och det är ju ändå ingen som läser vad reklamen lovar när man kan leva på sitt kända produktnamn i tid och evighet Amen. "Äh, what the heck, vi slänger på några tusingar till i gage bara för att han är så förbannat snygg...även i joggingmössa".

      


Ack. Detta blev alltför långt, känner jag...men jag var helt enkelt tvungen att ventilera lite åsikter och det är ju det alla coola människor har sina bloggar till...har jag hört. Dagens föreläsning var inställd, så nu har jag helg. Den ska firas med StepMuskel kl 12, ICA Maxibesök och sist men inte minst; Pizza på Ängen, Umeås godaste pizzaställe ALLA kategorier. Jag har sett fram emot det hela veckan, och jag överdriver inte.
Nu dags för mackor och spenatsoppa så jag orkar svettas rejält.
Toodles!