Zoleon

...så nu tänkte jag uppdatera. Neurologin är avklarad, och även om tentan var en stor besvikelse och jag fortfarande inte vet eller är helt säker på att jag faktiskt klarade den, känns det ändå bra just nu. Började Talkommunikation II igår med allas vår Fredrik. Mycket litteratur och säkert mycket tekniskt eftersom vi ska ha labbar i datasalen på Humhuset och eftersom det är Fredrik vi ska ha, kommer vi säkerligen få jättestora, jobbiga och omständiga uppgifter att göra också...men det är luuuugnt. Vårt schema är nämligen chill i dill, vi går måndag 10-12 och torsdag 10-12 eller 13-15 (beroende på vilken labbgrupp man tillhör) och med få undantag. Jag är alltså ledig tre av veckans fem vardagar, vilket känns ganska nice. Visst, vi kommer väl snarare att vara "lediga" eftersom vi som sagt kommer att få uppgifter att göra hemma, men det är ändå ingenting jämfört med alla dessa en- och tvåveckors korvstoppningskurser vi haft så många av (Allmän medicin och patologi, ÖronNäsaHals, Audiologi och Neurologi) så att få ha en normallång kurs på sex veckor är rena paradiset just nu känns det som. Och igår blev jag klar med audiologihemtentan, trots att datorn envisades med att ändra ordet "hårceller" till "horceller" hela tiden. Aaah.

Idag är det fettisdagen, alltså fet-tisdagen. Jag är sugen på semla, undrar om jag kommer lyckas komma över någon. Det hade inte suttit helt fel, alltså.Jag har för övrigt blivit duktigare när det kommer till motionsdelen och även att hålla mig ifrån onödigt socker och fett på vardagarna, något som jag i och för sig tar igen fullt på helgerna...så jag vet inte riktigt hur bra resultatet står sig. :D

Eftersom jag ändå håller på att dela med mig av vad som pågår i min tillvaro just nu (intressant som det är för alla), kan jag meddela att jag är lite orolig för mig själv på grund av vad jag lärde mig på neurologikursen förra veckan. Förutom att jag fortfarande har muskelryckningar (myoklonier) i höger ögonlock från och till varje dag, misstänker jag även att jag blivit emotionellt inkontinent. Folk som känner mig kan nog medge att jag alltid varit ganska känslosam av mig oavsett sinnesstämning...eller rättare sagt, det råder oftast ingen tvekan om huruvida jag är på gott eller dåligt humör om vi så säger. Det är lite "allt eller inget"-principen, så att säga. Jag hoppas dock att jag oftare är glad än arg, vilket jag också tror stämmer ganska väl.

Jag fyller nog den där kvoten på x antal skratt per dag ganska lätt, vilket i och för sig inte är så svårt med såna vänner och en sån sambopojkvän (jag kan fortfarande inte bestämma mig för vad jag ska kalla vår relation...), men det brukar röra sig om måttliga, normala och sunda glädjereaktioner. För det mesta. Ungefär en till två gånger om året, får jag nämligen ett riktigt skrattanfall. Det kan komma helt oförberett, men framkallas ofta av något lustigt i min omgivning. Förra gången var den utlösande faktorn en prutt (min retningströskel för skratt är ganska låg, om någon missat det), och igår var det dags igen. Jag och Tomas tittade på en gammal svensk reklam för kyckling som Jo-Hanna lagt upp på sin blogg. Den var på det hela taget mycket märklig och obehaglig, med små barn som satt och konverserade som vuxna vid ett matbord. Det är framför allt en tjej som sticker ut, då hon pratar så långsamt och släpigt att man inte hör vad hon säger alls. När vi skulle dra tillbaka markören för att se om hennes pratsekvens, råkade bilden stanna precis i klippet från henne till näste talare, vilket skapade en helt bisarr och mycket obehaglig blandbild av de båda. Den var så bisarr att både jag och Tomas började skratta åt den, med den skillnaden att Tomas slutar skratta efter några sekunder. Det gör inte jag.

Jag känner hur skrattet liksom bara bubblar upp hela tiden, och när jag väl försöker sluta, kommer det tillbaka igen. Det hjälper inte att jag går in i sovrummet intill och lägger mig på sängen och alltså inte ens kan se bilden längre; det bara fortsätter. Jag skrattar tills jag inte kan få luft och tills tårarna rinner längs mina kinder och stänker ner på Tomas hand när jag lyckas stappla fram till datorn igen för att återigen börja skratta när jag får syn på bilden igen. Jag skrattar i säkert fem minuter innan jag lyckas återfå fattningen, och när jag ser bilden idag kan jag fortfarande tycka att den är rolig, men jag börjar inte skratta längre. Jag har haft två såna här attacker sen vi flyttade hit, och det konstiga är att de inträffar ungefär en gång i halvåret ungefär. Både härligt och skrämmande på samma gång, precis som jag kan njuta av att gråta riktigt mycket ibland. Missförstå mig inte, jag går inte och hoppas på att onda ting ska hända för den sortens gråt tycker jag inte om. Nej, det ska vara vid en riktigt stressad tidpunkt och helst till ett sorgligt program. Då brister det alltid för mig. Det kan vara när George's pappa dör i Grey's Anatomy, slutet i The Office (som jag fortfarande inte kommer avslöja) eller när björnungens mamma dör i Björnbröder, det spelar ingen roll. Jag gråter floder oavsett, tills Tomas kommer in och skrattar lite åt mig och får trösta mig så att jag kan snyta mig i hans tröja i smyg som hämnd för att han gör sig lustig över hur lättrörd jag är. Typ.

Jag vet verkligen inte vad jag ville ha sagt med detta inlägg, hoppas ingen läser det för det är verkligen inte det bästa jag skrivit...ack.

Nej, dags att göra något annat. Men vi hörs igen, jag lovar att skriva lite roligare nästa gång.

Toodles!






Sökte på Google på "fart" och fann den här. Det värsta är att jag tycker den är lite rolig.