Zoleon

Efter en myspysig helg med en skitkul Spexupptakt, en mysig tacokväll och en städ/tvättsöndag med Snatchtittande hos Glottis som avslutning, sitter jag så här måndag morgon med ångest. Dags att göra färdigt Lab II inför morgondagens nya, antagligen ännu mer fasansfulla, uppgift. Suck.

Plötsligt ter sig världen annorlunda. Det finns plötsligt miljoner anledningar att inte sätta igång med det som göras bör; det finns ju alltid sånt som är viktigare. Knuten på sladden till hörlurarna tillexempel. Jag kan ju inte sitta och lyssna på inspelningarna med en knut på hörlurarna, hur skulle det se ut?! Nej, så kan vi inte ha det, detta måste redas ut snarast. Och kanske borde jag inte ha tagit den orangea (fö. svenskans konstigaste ord...) överstrykningspennan, utan den gröna? Tänk om jag inte kan koncentrera mig rätt utan den?!
Och kanske borde jag ta en kopp te innan jag sätter igång. En kopp te och en koffeintablett så att jag är redo för ett antal timmars oavbrutet (?) pluggande. Jag, en Duracellkanin. Eller?
Och är jag inte lite frusen? Kanske borde jag leta lite i min garderob efter en tröja av passande tjocklek att ta på mig, och då kanske osökt komma att fundera över vad jag kan tänkas ha på mig imorgon?
Kanske är det också bäst att kolla dagens skvaller på internet, samt mailen och MSN-listan efter roliga personer att eventuellt prata med ignorera. Bara för att få det ur mitt system, så att säga. Eller varför inte passa på att checka kvällens TV-tablå också, så att jag vet vad jag har att vänta i TV-soffan efter Jossans gympapass ikväll?
Eller kanske skriva lite i min blogg? Varför inte liksom? Ja, det gör jag! Jag ska skriva det mest intressanta, roliga och intelligenta blogginlägget någonsin - ett inlägg som kommer att få min besökarstatistik att skjuta i höjden utan like; ett inlägg att bli ihågkommen för en lång tid efteråt.

Ja, det borde jag göra!
Starting now.




Heh.