Zoleon

Nog för att jag numera brukar vara ytterst sporadisk i mina blogguppdateringar, men när man nästan glömt bort webadressen för inloggning, då är det illa. Men så hårt. Så nu tänkte jag uppdatera lite innan det är dags för praktik i Piteå, dvs. en månad i isolering från omvärlden. Nästan iallafall. Ja, det blev inte Skåne ty det bidde bara en plats och då lotten föll på Tina blev det Piteå för min del istället. Jag är fortfarande bitter och längtar till värmesolgrönagräsmattorblommorfågelkvitterCleomys osv osv men nu har jag iallafall bokat hemresa (5 juni 11.20. but who's counting...?! ) så det känns lite lättare.

Om det har varit tråkigt att inte kunnat komma hem under terminen, har det varit desto roligare att i gengäld få finfrämmat söderifrån hela tre gånger denna termin! Lillebror först, sen FinaLina och nu i påsk var systrarna på besök. Väldigt trevligt och mysigt att få visa dem runt, introducera dem för vänner och sådär. Skapa gemensamma referensramar liksom. Nice. Likaså är det trevligt att få en pust hemifrån och bli lite nostalgisk, både på gott och ont...Lina hade exempelvis med sig en novell av lätt erotisk karaktär som vi författade när vi gick på högstadiet. Den var givetvis inte seriös och överdriven å det grövsta, men det var ändå lite pinsamt och...slightly disturbing att läsa vad vi skrivit (nej, ingenting av det kommer att återges här, det var pinsamt nog att låta Tomas läsa den...!). Läsupplevelsen förhöjdes även av att vi strukit under alla snuskiga/betydelsebärande ord med röd tuschpenna, samt klottrat manliga könsorgan/kvinnliga främre övre mjukdelar i marginalerna på alla sidor. Underbart. Titeln? Gurkorna Anfaller. Nuff said.

Dagen har varit trevlig, vi har egentligen Habiliteringslogopedi nu inför den stundande praktiken, men eftersom detta är logopedlinjen och eftersom administrationen är så underbar som den faktiskt är, passade man på att skjuta in en endagscrashcourse (fint ord) idag i form av Farmakologi från 9-14.30. Kort sagt, nu kan jag ALLT om läkemedel och vad de gör med och i kroppen. Det var faktiskt väldigt intressant, känns som om alla människor som någon gång käkat Alvedon eller Panodil borde veta sånt. Om inte annat lär jag klara de gröna klyftfrågorna i TP nu...
Kursen hade alltså medicinsk relevans, men föreläsarna hade ändå försökt nischa sig mot just oss logopeder genom att markera alla biverkningar som kunde ha relevans för vår yrkesgrupp med röd färg, vilket resulterade i otaliga "muntorrhet" samt några enstaka "talsvårigheter (i mycket ovanliga fall, 1/1000)". A for effort iallafall. Och det var som sagt intressant.

Våren börjar komma nu. Eller, det verkar så med reservation för diverse jäkelskap från vädergudarnas sida. Snön är näääästan borta (förutom de stora högarna som försvinner i början av juni. Ish.) och fåglarna kvittrar. Lagom till påsk såg jag också de minsta krokusarna jag någonsin sett. Nåväl, de existerade iallafall. Solen värmer iallafall, och om jag försöker att inte tänka på att det är full vår i Skåne så går det bra. Än så länge. Och i skrivande stund städar Sweepern gatorna rena från allt äckligt grus som täcker marken. Jag funderar på att gå ut och göra tummen upp till föraren, men jag vågar inte.

Nu ska jag nog ta och dra mig tillbaka, ska äta laxbullar i västkustsås med potatis och ärtor (gräsänkemat de luxe) innan det är dags för DJ-möte på NH. Jag kommer ju dock inte kunna stå innan hösten iom praktiken men what the heck. Malin ska gå, har inte träffat henne sen hon kom tillbaka från Peru så det blir trevligt. Ikväll ska Dr Hus underhålla mig och imorgon ska jag köpa en grön iPod Nano. Kanske. Något ska jag ha som substitut för våren.

Jag avslutar med en bild på Linas hund Rex utan kommentarer om hans intelligens eller skelögdhet. Jag låter helt enkelt bilden tala för sig själv och lämnar utrymme för läsarens egna tolkningar. Fast han är faktiskt väldigt söt.



Och apropå söt, jag hittade nyss den här bilden i mina gömmor:


Sigge och Sixten vilar i ett durkslag sådär lite casual. Observera Minimjölkpaketen i bakgrunden - det är SÅ de ska se ut...!!

Over and out, boyscout.

När jag cyklade längs parkeringen på vägen hem fick jag plötsligt syn på en svarthårig kille iklädd endast övertröja ("endast" i bemärkelsen "utan jacka", inte bokstavligt talat nej...) som satt i gräset på kullen där klotgrillen stod i ett halvår. Med sig hade han en gitarr som han stödde mot ena benet sådär prettotrubaduraktigt och jag hann tom få ett kort smakprov på lite strängknäpp när jag passerade. Till saken hör att det är sisådär knappa 5 plusgrader ute och inte direkt rätt väderlag att sitta utan jacka på en blöt gräsplätt vid en parkering och spela gitarr. Mysko. Men vad gör man inte för konsten...eller brudarna?

Han är bergis en sån där kille som finns på varje estetlinje; killen utan riktig talang men som så gärna vill och på något mystiskt och irriterande sätt alltid råkar ha sin gitarr med sig där han sitter i uppehållsrummet/korridoren/matsalen/på efterfesten och sjunger (gärna halvfalskt och gärna egna låtar), ivrigt fiskandes efter komplimanger som aldrig kommer. Enligt mina erfarenheter brukar han ha tunt hår och lång lugg också, men detta är absolut inget måste. Jag vet att man bör älska och inte hata, men jag kan inte låta bli att störa mig på sådana människor, som även har en tendens att söka till Idol och bli chockerade när juryn sätter ord på omgivningens spontana reaktioner och skickar hem dem igen.

Ah, nu känns det bättre. Snart Funk men först macka. Taah!



Googlade "trubadur" och fick upp den här underbara bilden, (luggen not included).